Emily Dickinson
Recensioner
I den här vackra volymen ryms trettiotvå dikter av Emily Dickinson, kärleksfullt och pietetsfullt översatta av Ann-Marie Vinde (originaldikterna är inkluderade). Att översätta lyrik är en oerhört svår konst och Emily Dickinsons dikter är speciella i sig. Jag är därför fylld av beundran inför Ann-Marie Vindes arbete och alla lyrikälskare borde få sitt lystmäte med den här samlingen. Jag uppskattar också de utförliga förklaringarna av både skrivtecken och uttryckssätt jämte slutordet ”Översättarens många överväganden”.
Dikterna har delats in i fem avdelningar och jag blir alldeles extra förtjust i den första, den som har fått rubriken ”Diktande” ( de övriga fyra är ”Ett stort och ett svagt jag, Våndor, Inlevelse och utlevelse och I naturen”).
Hoppar som på stenar i en bäck
Att översätta poesi är något både omsorgsfullt och våldsamt. Omsorgsfullt för att man kanske aldrig kommer en text närmare än när man översätter den, och – förstås – för att det är ett sätt att föra ut denna text i världen. Våldsamt för att något försvinner hur man än gör. Blir översättningen dålig upplever man sig ha skändat dikten. Blir översättningen bra, ja, då är det ännu värre – för är det inte så att en riktigt bra översättning inte bara överskrider, utan rent av utplånar originalet?
– – –
Även om [kulturteoretikern Camille] Paglias tolkning är ovanligt radikal är hon inte ensam om att tycka att det ambivalenta hos Dickinson ofta tonats ner. Till exempel menar Staffan Söderblom i förordet till Ann Jäderlunds Dickinson-översättning Gång på gång är skogarna rosa (Bonniers 2012) att tidigare svenska översättare tenderat att rätta till Dickinsons vildsinta meter.
En som inte gör det är översättaren och språkvetaren Ann-Marie Vinde, som kanske är den som gjort mest för Dickinson i en svensk kontext. Poeter tänder bara lampor kan ses som en uppföljare till den ambitiösa Min flod flyter mot dig (Bokverket 2010). I båda fallen rör det sig om tvåspråkiga urvalsvolymer där Vinde inte bara översatt dikterna, utan också försett dem med filologiska kommentarer samt skrivit efterord. Med andra ord hamnar själva översättningsprocessen i fokus.
– – –
I sin översättning har Vinde valt att lägga sig nära originaltexten på en semantisk nivå. I efterordet till den förra volymen betonar hon att hon är översättare snarare än tolkare, med vilket hon vill ”understryka att mitt mål i första hand inte har varit att göra mig till uttolkare av dikternas djupinnehåll”. I stället för rytm och klang prioriteras filologisk akribi:
– – –
Tack vare den generösa notapparaten blir varje sida som ett litet seminarium där läsaren bjuds in i översättningsarbetets alla tvivel och beslut. Om översättning är våld, ja, då är kanske det bästa och mest omsorgsfulla man kan göra att hålla fram det material man hugger i, den källtext som översättningen både beror av och distanserar sig från. Det är en demokratisk, avmystifierad syn på översättarens uppgift, och den leder förvånansvärt ofta till glasklara lösningar.
Rebecca Kärde, poesirecensionsplatsen Örnen och kråkan
Vad kan en ny bok med Emily Dickinsons dikter tillföra? En belyst helhetsbild med utmanande tankar, okonventionella grepp – samt blixtar av humor.
– – –
För sju år sedan gav Ann-Marie Vinde ut ”Min flod flyter mot dig”, en fin urvalsvolym med översättningar ur Dickinsons digra produktion. Nu utkommer hon med en efterlängtad uppföljare.
– – –
Vad kan då sägas om hennes bedrift? Jo, att hon kompromissar mellan Jäderlunds djärva arbete och ett mer traditionellt förhållningssätt till originalen. Här finns en del oväntade inslag, men det är på sin plats. När Dickinson skrev dessa dikter – merparten på 1860-talet – betraktades de som anomalier, hårda och orytmiska. Vinde lyckas faktiskt ge oss en Dickinson som fortsätter att utmana konventioner. Hon gör det genom att vara aktsam på den okonventionella och hårda rytmen i originalen.
Den största fällan för en Dickinsonöversättare är kanske rimmen. De första översättarna, de dugliga Erik Blomberg och Johannes Edfelt (1949) väljer konsekvent att ersätta originalens ofta orena rim med välljudande rim. Då blir dikterna fyllda av en behagsjuka som de alls inte har när man läser dem på engelska.
Vinde avstår ofta från att rimma. Hon skapar ibland också subjektslösa satser, och omvänd ordföljd. Det låter skevt, modernt, det låter Dickinsonskt, tänker jag, det vill säga, helt i linje med den poet som inleder en av sina dikter med orden ”Säg Sanningen men säg den snett” (översättning Sven Christer Swahn).
Den här boken visar att hur mycket som än har sagts om Emily Dickinson har inte tillräckligt mycket sagts om hennes humor. Den är dråplig och omedelbar, och visar ofta på ett sammanförande av kontraster. De självklara inslagen ges en oväntad lyster – världen framträder som något helt nytt. Något lika skevt som det är vackert:
Björn Kohlström, Jönköpingsposten och bloggen Bernur
– – –
Dikterna är indelade i fem avdelningar; Diktande, Ett starkt och ett svagt jag, Våndor, Inlevelse och utlevelse samt I naturen. Dessutom finns kommentarer till dikterna angående rytm, ord, rim, grammatik, tillkomst, och ett eget kapitel om översättandets många överväganden. Emily Dickinsons lyrik är till sin karaktär både vardagsnära och gränsöverskridande med ett öppet bildspråk och en komprimerad stil som i allmänhet lämnar många tolkningsmöjligheter: ”O, älskade som livet inte övertygat/må döden kunna det”. Boken ger ett berättigat och intressant smakprov på Emily Dickinsons lyrik och en inblick i översättandets komplexitet och problematik
Btj (Bibliotekstjänst)